Inträdeskrav under olika tider 

Vid olika tider har man velat ha olika poliser. På den här sidan har vi sammanställt plock ur olika behörighetskrav under olika tider.

Bra uppfattningsförmåga, en frisk och kraftig kropp

I början av Finlands självständighetstid valdes manskapet ut bland dem som hade officers- eller skyddskårsbakgrund. Stridserfarenhet i de vitas armé var en god rekommendation. Pålitlighet innebar skyddskårens utlåtande om politisk högerinriktning. De övriga kraven kunde man pruta på. Poliserna utbildades framför allt för kravaller.

Omsättningen bland poliserna var stor och lönen låg, och det var svårt att locka män till branschen. Sålunda krävde man ingen utbildning av de sökande. Många poliser hade endast gått i ambulerande skola. Egenskaperna som sågs som nödvändiga var “bra uppfattningsförmåga, en frisk och kraftig kroppsbyggnad samt ett oklanderligt förflutet”.

På 1920-talet uppskattade man en handlingskraftig, modig och beslutsam karaktär. De konstaplar som gått i ambulerande skola måste undervisas i allmänbildning, skrivning och räkning, utöver de yrkesutbildande ämnena.

Poliskommittén 1926 fastställde kraven för att bli polis så här: minsta längd 170 cm, god hörsel och synförmåga, ålder 22–36 år, avtjänad värnplikt eller skyddskårsfostran, intyg över pålitlighet, nykterhet och lämpliga levnadsvanor samt ett raskt och respektingivande sätt.

Befallande karaktär, inte pratglad

På 1930-talet skulle de sökande ha underofficersutbildning. Examen som till exempel bilförare eller radiotelegraf gav tilläggspoäng.

Efter kriget antogs de studerande i grupper, vilket innebar att man prutade rejält på inträdeskraven. Kriterierna stramades åt 1949, då man började ordna intelligenstester och lämplighetsprov för de sökande.

På 1940–1960-talen var det inte längre nog med att man var nykter och oklanderlig. På 1950-talet betonades god kondition, ”allmän klyftighet” och ”befallande karaktär”, pratglada individer dög inte. Kraven återspeglar det samtida mansidealet. År 1957 hade redan en tredjedel av de polisstuderande gått ut mellanskolan.

På 1960–1980-talet var kraven följande: praktisk, handlingskraftig, stark, karaktärsfast, konventionell och oklanderlig. Den sökande skulle vara minst undersergeant, 20–30-år och minst 175 cm lång. Uppmärksamhet fästes vid slagfärdighet och det yttre.

Tolerant och laglydig

Från och med 1974 fick kvinnor söka till polisutbildningen utan särskilt tillstånd.

På 1970-talet skulle den sökande vara fysiskt, psykiskt och attitydmässigt lämplig: tolerant, laglydig, människoinriktad, social och demokratiskt lagd – inte bohemisk eller impulsiv. Privatlivet skulle skötas föredömligt och utan att väcka förargelse.

Åldersgränserna har varierat: 1978 antog man 22–25-åringar, 1985 fastställdes minimiåldern till 18 år. År 1994 fastställdes den övre åldersgränsen till 35.

I polisförordningen 1985 höll man fortfarande fast vid officers- eller underofficersutbildning i armén, men kravet gällde inte kvinnor.

Vänlig problemlösare

På 1990–2010-talen söktes lugna, målmedvetna, modiga, sakliga, vänliga och rejäla poliser.

På 2000-talet stadgades det i lag att de som söker till polisutbildningen ska vara finska medborgare. Rekryteringen började samtidigt betona kvinnor, personer som kom från glesbygden och personer som tillhör en etnisk eller annan minoritet.

Ålders- och längdkraven ströks på 2000-talet.

Numera förväntas den som söker till polisutbildningen vara en socialt kompetent, ansvarstagande, samarbetsvillig problemlösare i gott fysiskt skick.