Historien av polisernas lämplighetskrav och urvalsprov

Vid olika tider har man velat ha olika poliser. Polisernas grundläggande utbildning har vanligen legat på genomsnittlig finländsk nivå. Före andra världskriget framhölls militäriska egenskaper, vilket också återspeglades i lämplighetskriterierna.

På 1920-talet uppskattade man ”kraftig kroppsbyggnad” och militär karriär. Pålitlighet hos polissökande innebar politisk högerinriktning. Under samma decennium blev behörighetskravet för tjänst som äldre konstapel genomförd länskurs och för uppgiften som överkonstapel krävdes genomgången lärokurs i första klassen vid Statens polisskola.

På 1950-talet betonades i sin tur god kondition, ”allmän klyftighet” och ”befallande karaktär”. De varierande kraven återspeglar det samtida mansidealet, och i vissa fall krävdes att polisen rentav överskred dessa krav. År 2025 ska polisen vara en lugn, socialt kompetent, samarbetsvillig problemlösare, oavsett kön.

Åren 1919–1940:

Pålitlighet hos polisen innebar politisk högerinriktning, och på 1920-talet räknades erfarenhet av skyddskår som en merit. Omsättningen bland manskapet var stor och lönerna låga. Egenskaper som sågs som nödvändiga var ”god uppfattningsförmåga, en frisk och kraftig kroppsbyggnad samt ett oklanderligt förflutet.” De konstaplar som gått i ambulerande skola måste vid Statens polisskola undervisas i allmänbildning, skrivning och räkning, utöver de yrkesutbildande ämnena.

År 1926 var kraven för att bli polis:

• minsta längd 170 cm
• god hörsel och synförmåga
• ålder 22–36-år
• avtjänad värnplikt eller skyddskårsfostran
• intyg över pålitlighet (ingen vänsterbakgrund)
• nykterhet och goda levnadsvanor
• ett raskt och respektingivande sätt

Rörliga poliskommandot grundades år 1930 mot förtryckning och radikalism från den yttersta högern. Det ansvarade för aspirantutbildningen, där eleverna skulle förbinda sig till polisarbete för ett par år. För dess kurser krävdes underofficersutbildning. Rörliga Poliskommandot var avsett som en opartisk insatsstyrka.

Åren 1940–1960:

Länsmansdistrikten rekryterade fortfarande helt outbildade män till konstaplar. Under åren 1944–1947 utökades manskapet och inträdeskraven sänktes. Kraven stramades åt på nytt år 1949, och sökandena fick genomgå intelligenstester och inom kort även ett lämplighetsprov som bland annat testade minne och observationsförmåga. Rörliga polisens (RP) totalstyrka minskade från 3 000 man år 1946 till 700 år 1960.

År 1944 blev Rörliga poliskommandot Rörliga polisen, som fortsatte med att ordna aspirantkurser. Av samtliga sökande krävdes klanderfri frontmannatjänstgöring. Efter krigen förändrades den allmänna attityden gentemot poliser, och till exempel fackföreningar gav sitt offentliga stöd till polisen i förebyggandet av brott. Detta återspeglades också i att män med arbetarbakgrund i större utsträckning sökte sig till polisyrket.

År 1957 hade 31 % av polisstuderandena gått ut mellanskolan. Krav på poliser var:

• god kondition
• observations- och initiativförmåga
• allmänt klyftig, modig, beslutsam och inte lättprovocerad
• dessutom skulle man vara en balanserad befallande karaktär, positivt öppen, men inte ”pratglad”

Åren 1960–1989:

Till inträdesansökan bifogades skolbetyg och läkarintyg samt ett utlåtande av hemkommunens polischef. Den sökande förväntades vara:

• oklanderlig
• 20–30 år gammal
• 175 cm lång
• minst underofficerare

Konditionen testades med Coopertest, stående längdhopp och räckhäv. Förutom konditionstest innehöll urvalsprovet essäskrivning, ett prov i medborgarkunskap och lämplighetstester. I en intervju bedömdes slagfärdighet, det yttre och ”allmän klyftighet”. Från 1970-talet fick kvinnor söka till polisutbildningen tillsammans med män.

Den sökande skulle vara psykiskt och attitydmässigt lämplig:

• tolerant, laglydig, människoinriktad och social
• den egna ekonomin skulle vara i skick, och den sökande fick aldrig bete sig på ett förargelseväckande sätt
• i polisförordningen från år 1985 krävdes, liksom tidigare, att män hade genomgått underofficersutbildning
• studentexamen krävdes inte, trots att majoriteten av de sökande i det skedet redan var studenter. År 1985 sänktes den nedre åldersgränsen för polisutbildning till 18 år

Åren 1990–2009:

På 1990-talet inleddes urvalsprovet med ett konditionstest som innefattade:

• 1500 meters löpning
• tester i snabbhet, koordination, styrka och simkunnighet.

Efter avklarat konditionstest tillfrågades den sökande om motivation, sociala färdigheter och samtalsförmåga. I intervjuerna ville man få fram jämförbara uppgifter.

Det skriftliga provet testade allmänkunskaper. Lämplighetsprovet testade däremot personlighet, skriftlig och numerisk slutledningsförmåga och rumsgestaltning samt koncentration, minne, perception, tolerans för tidspress och förståelse av instruktioner. Slutligen skrevs en essä på modersmålet.

De minskade åldersklasserna effektiverade Polisskolans rekrytering. Man ville ha sökande i olika åldrar och med varierande utbildningsbakgrund, och särskilt svenskspråkiga personer. År 1994 var den övre åldersgränsen 35 år och antalet sökande var cirka 20-faldigt i relation till antalet nybörjarplatser.

På 2000-talet krävdes finskt medborgarskap, men samtidigt ökade behovet av poliser med invandrarbakgrund vid polisinrättningarna. Rekryteringen satsade på kvinnor och etniska och andra minoriteter. Antalet sökande minskade och i slutet av 2000-talet lyckades man inte alltid få ihop ett tillräckligt antal elever som uppfyllde kraven.

Från och med år 2010:

Inträdeskrav på 2020-talet:

• Finsk medborgare
• utbildning: gymnasiet, studentexamen, yrkesinriktad grundexamen, yrkesinriktad grundexamen enligt vuxenutbildningslagen, yrkesexamen, specialyrkesexamen eller utländsk utbildning som kvalificerar för högskolestudier
• hälsa: ingen sjukdom eller skada som hindrar arbetet som polis
  • synskärpa: utan hjälpmedel för båda ögonen var för sig minst 0.2, korrigerad med glasögon eller kontaktlinser minst 1.0
  • hörsel: hör med båda öronen vanligt tal på fyra meters avstånd utan hjälpmedel
• ärlighet och pålitlighet: Skyddspolisen gör en säkerhetsutredning av dem som antagits till utbildningen. Bedömningen påverkas bl.a. av böter, domar och anhållanden. I utlåtandet beaktas brottens art, antal och tidpunkt
• körkort för kategori B
• intyg om simkunnighet

Urvalsprovet inleds med det fysiska testet (uthållighet; 1500 meters löpning, snabbhet, latsdrag/räckhäv och bänkpress), skriftligt prov och en del av de psykologiska testerna. I det andra skedet avläggs resten av de psykologiska testerna, en individuell och en gruppuppgift samt en personlig intervju. I slutresultatet väger det fysiska testet 20 %, den skriftliga delen 30 % och lämplighetstestningen 50 %.

Polisutbildningen för kvinnor

Kvinnliga konstaplar anställdes i början av 1900-talet till de stora polisinrättningarna för att fungera som sedlighets- eller vårdpoliser i ärenden som gällde lösdrivare och prostituerade. I början fick kvinnorna ingen polisutbildning, och de kunde inte söka samma uppgifter som män.

De första poliskurserna för kvinnor ordnades år 1923. På de sporadiskt ordnade kurserna gavs undervisning bland annat i sedlighets-, nykterhets- och barnavårdslagstiftning, strafflagen, vården av sinnessjuka , hälsofrågor, första hjälpen och gymnastik. Lärarna var domare, skolråd, representanter för Försvarsmakten samt polisskolans personal. Efter krigen utbildades kvinnor i samband med den övriga manskapsutbildningen, men på 1950-talet ordnades åter separata kurser för kvinnliga poliser.

Från år 1973 har kvinnor kunnat söka till polisyrket utan särskilt tillstånd, men det var svårare för dem än för män att bli antagna till utbildningen. På 1980-talet avstod man från kvinnokvoten vid polisskolan. År 1987 var 2,2 % av hela poliskåren kvinnor, men i början av 2020-talet utgjorde kvinnorna redan cirka en tredjedel av de sökande som antagits till utbildningen. Kvinnornas andel av de utbildade poliserna har alltså ökat betydligt.