Från Statens polisskola till Polisyrkeshögskolan
Polisutbildning har under årens lopp ordnats på olika orter och av ett flertal aktörer. Denna utställning presenterar polisutbildningens historia från början av 1900-talet till våra dagar samt hur utbildningen slutligen flyttades från Helsingfors till Tammerfors. I vitrinen bredvid presenteras hur lämplighetstestningen och urvalsprovet har förändrats genom tiderna.
Från 1800-talets undervisningspolis till Statens polisskola 1918
De större polisinrättningarna i Finland hade på 1800-talet en undervisningspolis som ansvarade för undervisning av rekryterade män. Åbo fick en undervisningspolis år 1897 som enligt läsordningen gav undervisning i lagstiftning, reglementen och ”kroppsfostran”. Landsbygdskonstaplarna ute i landsorterna hade, precis som de flesta finländare, bara gått i ambulatorisk skola.
I början av 1900-talet ökades manskapet och utbildningen. Stadspoliserna blev statens tjänstemän, vilket finländarna betraktade som en förtrycksåtgärd. Polismästaren i Helsingfors Karl Emil Berg ville inte ha hjälp från de ryska kosackerna i att hålla ordning, utan började i stället år 1906 att förbereda en egen polisskola för polisinrättningen.
Efter att Finland blivit självständigt grundades Statens polisskola 12.8.1918. Utbildningen inleddes i Helsingfors på Fredriksgatan, och den första kursen hade sammanlagt 93 elever. Polisskolan blev tvungen att flytta redan våren 1919, eftersom kasernbyggnaden skulle övergå från polisinrättningen till Nylands dragonregemente. Nya, lämpliga lokaler hittades slutligen på Vargön av Sveaborg i Bastion Palmstierna, och Statens polisskola inledde sin verksamhet där 9.9.1919.
Statens polisskola och polisinrättningarna på 1920-talet
Till studier vid Statens polisskola antogs män som var politiskt pålitliga och lämpliga för disciplin. Skoldisciplinen togs från militären och kursdeltagarna var organiserade i plutoner med var sin chef. Disciplinen övervakades av elever som var fältväblar. Utbildningen indelades i separata kurser för stadskonstaplar och landsbygdskonstaplar, eftersom det av poliserna i landsbygden förutsattes både förmåga att arbeta självständigt och större kännedom om lagstiftning. De första kurserna varade i 8 veckor, och deltagarna skulle förbinda sig att arbeta som poliser i två år. År 1923 hade över 1 000 män genomgått Statens polisskola och två kurser hade hållits på svenska. År 1929 fastställdes skolan som en bestående statlig inrättning och samtidigt inleddes även befälsutbildning.
På 1920-talet upprätthöll och utvecklade även de största städernas polisinrättningar sina egna polisskolor. I Helsingfors omorganiserades den lokala polisskolan år 1920, varefter polisinrättningen inte längre kommenderade sina polismän till Statens polisskola. Till Åbo skickades polismän för utbildning från och med år 1922, även från andra städer och landsbygder i Åbo och Björneborgs län. Dessutom fick polismän utbildning i Tammerfors på polisinrättningens centralavdelning. Städernas polisutbildning innefattade dock inte någon formell undervisning, utan endast vägledning i det praktiska polisarbetet.
Länskurser och Rörliga polisens aspirantutbildning 1927–1961
Länskurserna blev en väsentlig del av polisutbildningen från år 1927, då polisutbildning blev en förutsättning för ordinarie befattning inom polisväsendet. Kursen varade i cirka sju veckor och var en förutsättning för ordinarie tjänst som äldre konstapel. Sedermera blev avlagd kurs ett villkor för antagning till Statens polisskola. Undervisningen leddes av en polisinspektör med avlagd högre rättsexamen eller examen i förvaltningsvetenskap. Genomgången lärokurs i första klassen vid Statens polisskola gav behörighet till inspektions- och överkonstapelbefattningar, medan andra klassens lärokurs krävdes för underbefälstjänster. En detektivkurs gav behörighet till kriminalpolis.
Yngre konstaplar anställdes av polisinrättningarna direkt från ”skogen” utan utbildning. Endast stora polisinrättningar hade aspirantutbildning. Små distrikt hade ont om manskap, och det fanns inte tid för studier. Rörliga poliskommandot (sedan 1944 Rörliga polisen eller RP) började år 1930 utbilda polisaspiranter i sina lokaler på polismanegen som låg på Runebergsgatan 14 i Helsingfors. Där utbildade även Helsingfors polisinrättning sina aspiranter. Kursernas längd var 2–3 månader. På 1930-talet tillsattes majoriteten av konstapelbefattningarna i den ordinarie poliskåren med aspiranter som hade utbildats av Rörliga poliskommandot. År 1949 fick Rörliga polisen ansvaret för aspirantutbildningen i hela landet och anvisades år 1954 lokaler på Sjömansgatan i Helsingfors. Fram till början av 1960-talet hade 300 kurser ordnats för totalt över 8 000 aspiranter.
Polisinstitutet till Otnäs i Esbo 1961
Statens polisskola gav inte tillräcklig kompetens för de högre polistjänsterna, och bl.a. av länsmän krävdes rättsexamen från universitet. Polisskolan kritiserades på 1950-talet för att vara teoretisk och föråldrad, och de asketiska undervisningslokalerna ansågs vara olämpliga. År 1961 omorganiserades polisutbildningen, och all polisutbildning koncentrerades till Polisinstitutet som grundades i Otnäs och där den första manskapskursen inleddes 1.9.1961. Urvalskriterierna skärptes, och årligen utbildades ett par hundra nya poliser. Polisförordningen år 1969 fastställde institutets aspirantutbildning som behörighetskrav för yngre konstapel, och inget polisarbete fick längre utföras utan avlagd utbildning i polisyrket.
Polisinstitutet hade bl.a. tränings- och undervisningslokaler, laboratorier, ett bibliotek, en läsesal, en undervisningsutställning, skjutbana och inkvarteringsutrymmen. Aspirantkurserna förlängdes till fem månader, manskaps och underbefälsutbildningen till närmare sex månader. Helsingfors polisinrättning kursade konstaplar även på 1970-talet, eftersom Polisinstitutet på grund av sina trånga lokaler inte kunde utbilda behövligt antal poliser.
Polisens kurscentral 1973 och Polisskolan 1986
Samhället och lagstiftningen förändrades, vilket ledde till krav på en ny inställning och ett nytt sätt att arbeta. År 1973 grundades Polisens kurscentral för aspirant- och manskapsutbildning, underställd Polisinstitutet. Kurscentralen var en lösning på problemen med utrymmesbrist och otillräcklig kapacitet. Inträde öppnades även för kvinnor. Kurscentralen inledde sin verksamhet i Helsingfors, men flyttade till Tammerfors år 1974 och kursade inom kort landets samtliga konstaplar, ca 150–1000 poliser per år. Aspirantutbildningen varade fem månader och manskapskurserna åtta månader. Elevhemmet låg i Hervanta och undervisningslokalerna på Pohjolankatu i Tammerfors. Polisinstitutet ansvarade fortfarande för fortsatt utbildning och ordnandet av specialkurser samt för den svenskspråkiga utbildningen.
Polisens kurscentral blev år 1986 en separat enhet, Polisskolan, och examen utvidgades till en examen på mellanstadienivå. Polisskolan ansvarade för grundutbildningen av finskspråkiga poliser, medan Polisinstitutet i Esbo hade hand om utbildningen för tjänsteexamen för polisunderbefäl och polisbefäl, specialkurser för fortsatt yrkesutbildning och den svenskspråkiga utbildningen i sin helhet. År 1993 färdigställdes de nya undervisningslokalerna i Hervanta. Polishundsinrättningen införlivades med Polisskolan, och dess lokaler blev kvar i Tavastehus.
Polisyrkeshögskolan 1998 och centraliseringen av utbildningen i Tammerfors 2008
År 1998 blev Polisinstitutet Polisyrkeshögskolan. År 2008 sammanslogs Polisskolan och Polisyrkeshögskolan, och samtidigt flyttade Polisyrkeshögskolan från Otnäs till Tammerfors. Även forskning fick en framträdande roll vid Polisyrkeshögskolan där en forskningsenhet grundades, som 1.1.2008 förvandlades till en avdelning för forskning och utveckling. På 2010-talet förutsatte polisarbetet förutom upprätthållande av ordning även problemlösningsfärdigheter, teknologisk kompetens, internationalism samt förebyggande av brottslighet. Dessa utmaningar besvarades år 2014 genom att polisens treåriga grundexamen förvandlades till en yrkeshögskoleexamen och befälsexamen till en högre yrkeshögskoleexamen.
På 2020-talet tar polisens grundutbildning 3 år och examen ger behörighet till äldre konstapel samt kompetens för manskapstjänster. Grundexamen skapar allmänna färdigheter för allt polisarbete: allmän ordning och säkerhet, trafiken, tillståndsförvaltningen och brottsbekämpningen.
