Hur har polisens arbete förändrats under decennierna? Vad gjorde egentligen en skjutsrättare eller en vårdpolis? När inleddes nätpolisernas arbete i Finland?

Polismuseets permanenta utställning Polisen på plats! ger svar på dessa och många andra frågor. På vår permanenta utställning berättar vi om såväl häxjakt, dråp och förräderi som dagens cyberbrottslighet.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (1,6 Mb)

I den permanenta utställningen Polisen på plats! kan man gå längs de gator och gränder där polisen utför sitt dagliga arbete. I utställningen visas “det brottsliga landskapet” under olika tidsperioder: brott, olyckor och livets avigsidor bland polisens kunder.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (7,4 Mb)

Polismuseets permanenta utställning visar olika polisfordon.

På 1970-talet var Saab, som producerades i Nystad, det vanligaste märket bland landets polisbilar. Produktutvecklingen gjorde med tiden Saaben till ett pålitligt arbetsredskap. Från och med 1974 försågs en del av bilarna med blåvita polisbeteckningar. På bilden är en Saab-polisbil från 1988.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (2,3 Mb)

På Polismuseets permanenta utställning kan museibesökaren bland annat titta in i ett rum med en gammal registreringsstol för misstänkta. Misstänkta för brott fotograferades sittandes i stolen.

På Polismuseet kan musei­besökarna också själva sitta i en motsvarande stol.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (1,8 Mb)

På barn­avdelningen, polisstationen Pokela, finns det mycket att göra: barnen kan till exempel sätta sig bakom ratten på en polisbil och leka med polisstationens leksaker. I Pokela får man röra föremålen!

I garderoben finns en verklig skatt: polisoveraller i barnstorlek, som knattepoliserna kan använda under sin vistelse i museet.

Bild Polismuseet, Reetta Lepistö

Ladda ner bild (9,3 Mb)

Personalen vid polisinrättningen i Kuopio år 1913.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (4,8 Mb)

Telefonerna användes flitigt vid polis­inrättningen i Helsingfors redan i början av 1900-talet.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling, A. Rosenberg

Ladda ner bild (4,5 Mb)

Under kriget övervakade polisen på hemmafronten befolkningens rörlighet och evakueringen av dem. På bilden syns helsingforsbor på järnvägs­stationen i Helsingfors på flykt från flygbombningar den 27 februari 1944. Det finns poliser mitt i folkmassan.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (3,5 Mb)

Polisens representativitet i den internationella allmänhetens ögon väckte diskussion innan de olympiska spelen i Helsingfors 1952. Man ville göra den militära klädseln och uppförandet mer avslappnat och i tiden. De nordiska länderna hade samma inriktning och den civila ”gentlemannapolisens” uniform togs först i bruk i Finland. Före de olympiska spelen fick konstaplarna språkutbildning och anvisningar om hur de skulle uppträda, uppföra sig och tjäna allmänheten.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (2,4 Mb)

I början av 1900-talet anställde kriminalpolisen kvinnor som sedlighetspoliser. På 1920-talet blev de vårdpoliser och tog bland annat hand om anhållna kvinnor, ogifta mödrar och "luffarbarn".

Den första kursen för kvinnliga poliser hölls 1923. Kvinnliga polisers utbildning, ställning och lön var länge sämre än männens. Från och med 1970-talet fick männen och kvinnorna samma polisutbildning och då kunde kvinnorna också komma med i ordningspolisen. År 2019 fanns det kvinnor i alla polisuppgifter förutom vid beredskapsenheten.

På bilden kontrollerar en kvinnlig polis en lastbilsförares papper på 1980–1990-talet.

Bild Polismuseet

Ladda ner bild (4,2 Mb)

Polisens tekniska utrustning har blivit mer omfattande under 2000-talet. På bilden använder polisen ett obemannat luftfartyg (UAS), det vill säga en drönare.

Bild Sami Hätönen

Ladda ner bild (8,5 Mb)

Utställningen Den färgade sanningen – Konstbrott i Finland presenterar centrala konstbrott som begåtts i Finland samt polisens förundersökningar. På utställningen får besökarna se förfalskade målningar som till exempel gjorts i Gallen-Kallelas, Schjerfbecks, Picassos och Légers namn.

Alla utställningens verk hör numera till Polismuseets samlingar. De har ursprungligen beslagtagits i samband med polisens förundersökning och dömts förverkade till staten som hjälpmedel vid brott.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (6,5 Mb)

Utställningen Den färgade sanningen är inte en konst­utställning, utan den behandlar konstbrott och konstbrottens historia samt polisens och konstexperters undersökningar. Samtidigt ges besökarna möjlighet att bekanta sig med till exempel hur man kan skilja ett förfalskat verk från ett äkta eller med de knep som blufförsäljare använder sig av i konsthandeln.

Utställningens verk är äkta förfalskningar som ofta sålts tillsammans med förfalskade äkthetsintyg – inget är som det ser ut.

Bild Polismuseet, Reetta Lepistö

Ladda ner bild (6,3 Mb)

I konstbrotts­helheten misstänktes över 30 personer för brott. Förundersökning­materialet uppgick till cirka 30 000 sidor och över hundra förundersöknings­protokoll upprättades. Brottshelheten krävde att polisen förstod sig på den nya verksamhetsmiljön och därför studerade poliserna konstbegrepp och satte sig in i konstmarknadens lagbundenheter.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (5,0 Mb)

Utgångspunkten för konst­edrägerier är att köparen inte urskiljer verket som en förfalskning eller inte känner till det riktiga verkets gängse pris. Bedragaren kan göra stora ansträngningar för att begå brottet. De hittar till exempel på ett trovärdigt ursprung och skriver ihop en bakgrundshistoria till förfalskningarna.

Konstförfalskarna får tavlorna att se äldre ut på olika sätt. Gamla ramar får ett nytt arbete att se övertygande ut. Förfalskarna färgar, klottrar och repar också dukarna och pappren. Man kan torka färsk oljefärg i bastun. Ibland har man till och med bara kunnat rama in en gammal affisch eller en bild från en bok och intygat att den är äkta.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (6,4 Mb)

Skadorna av de konstbrott som Centralkriminalpolisen undersökt har uppgått till nästan 20 miljoner euro sedan 2009. I operation FAKE kom det fram att över 40 målsägande bedragits. Bland dem fanns rika samlare och vanliga medborgare som förlorade sina besparingar när de köpte "värdekonst". Både konstutövare, professionella och konstmuseer blev bedragna. Det är sannolikt att en del av dem som köpt förfalskningar inte har kontaktat polisen. Orsaken kan vara okunnighet, skam eller till och med en önskan att låta "skadan" gå vidare.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (5,8 Mb)

Undersökningen av konst­förfalskningar är ett myndighets­samarbete. Den viktigaste samarbetspartnern för polisen i Finland är statens konstmuseum Nationalgalleriet och dess konsthistoriker, konservatorer och materialforskare. På polisens begäran utför Nationalgalleriet äkthetsundersökningar av ett arbete som misstänks vara förfalskat. De utgör grunden för polisens förundersökning och åtalsprövning.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (5,2 Mb)

Polisen undersöker om den som förmedlat förfalskningen har varit medveten om misstankarna om dess ursprung, som hen borde ha kontrollerat, innan hen sålde verket som äkta. På konst­marknaden förekommer värdekonst som "hittats på vinden” och som har obestämd bakgrunds­information eller som helt saknar sådan. Ett förfalskat verk kan komma med ett falskt äkthetsintyg.

Centralkriminal­polisens operation FAKE avslöjade förfalskningen av Eero Järnefelts "Kukkia ikkunalla, 1910” (”Blommor i fönstret”). Bakom tavlan finns ett förfalskat äkthetsintyg. Som modell för målningen användes en bild från en auktions­förteckning som föreställde Järnefelts arbete "Kukkia ikkunalaudalla” (”Blommor på fönsterbrädan”) från 1918. Startpriset för Järnefelts verk var 7 000–10 000 euro.

Bild Polismuseet, Jarkko Järvinen

Ladda ner bild (6,5 Mb)

Kriminalmuseets skötare, assessor Viljo Vathén undersöker fingeravtryck år 1955. Vathéns färggranna guidningar på Kriminalmuseet var kända för att de gjorde en del av besökarna illamående.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (3,5 Mb)

Kriminalmuseets samling belyser brotts­utrednings­historian och dess utveckling. Denna mikro­fotograferings­apparat skaffades till brotts­utrednings­centralen på 1920–1930-talet.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (13,1 Mb)

Bödeln i Kuopio läns avrättningsyxa och dess förvaringslåda från den senare delen av 1700-talet. Den bredbladiga yxan användes för halshuggning.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (6,8 Mb)

Kriminalpolisen vid polis­inrättningen i Helsingfors fick sin första undersökningsbil år 1951.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (2,0 Mb)

Olika typer av insamling och registrering av uppgifter har ingått i kriminalpolisens metoder. Brotts­utrednings­centralens signalementsbyrå har bland annat samlat in fingeravtryck och foton av brottslingar samt ett kartotek över öknamn.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (1,3 Mb)

Åren 1919–1932 sysselsatte förbudslagen polisen. Även om avsikten med stiftandet av lagen var att trygga moralen, utrota brottslighet och dåliga vanor, så blev det helt tvärtom. Spritsmugglingen och sprithandeln började blomstra och brottsligheten ökade flerdubbelt.

På bilden undersöker polisen i Helsingfors en bil som tillhör spritsmugglare.

Bild Polismuseet, Kriminalmuseets samling

Ladda ner bild (1,3 Mb)