Hur har polisen förhållit sig till brott mot homosexuella under olika tider? Varför behöver vi en förening för regnbågspoliser? Bland annat dessa frågor besvaras på Polismuseets nya webbutställning "Brott och kärlek – Avkriminalisering av homosexuella handlingar".
Homosexualitet var ett brott i Finland från 1894 till 1971. År 2021 har det gått 50 år sedan homosexuella handlingars straffbarhet ströks ur strafflagen och 40 år sedan homosexualiteten avlägsnades från sjukdomsklassificeringen. Polismuseets webbutställning "Brott och kärlek – Avkriminalisering av homosexuella handlingar" berättar om dessa förändringars betydelse för polisens verksamhet och för sexuella minoriteters rättigheter.
– I diskussionen före avkriminaliseringen vädjade de instanser som understödde lagändringen till vetenskapen, människornas egna upplevelser, unikhet och integritet. Motståndarna däremot ansåg att homosexualiteten vara något förvrängt, moraliskt olämpligt och skrämmande. Sådana attityder lever länge vidare även om lagen ändras, konstaterar Polismuseets intendent Tiina Tuulasvaara-Kaleva.
Webbutställningen förklarar bland annat hur polisen före lagändringen övervakade homosexuella handlingar och hur man förhöll sig till det våld eller de brott som homosexuella utsattes för.
– Polisens övervakning av homosexuella handlingar var i sin helhet småskalig och fallen gällde huvudsakligen utredningar av personer som fångats mitt i själva gärningen eller utredningar som gjorts på basis av anmälningar. Att polisens utredningar och övervakning inte skedde i något stor skala berodde dock sannolikt inte på deras positiva inställning till sexuella minoriteter, utan det var förmodligen mer en fråga om okunskap och rädsla för det okända. Polisutbildningen och läroböckerna i straffrätt gav knappt någon undervisning i utredningen av dessa fall.
– Dessutom vågade de homosexuella inte nödvändigtvis göra brottsanmälningar eller söka hjälp när de utsattes för våld, eftersom de hade en förhandsspekulation om att polisen inte nödvändigtvis ingriper i våld eller brott som homosexuella utsätts för.
Sexuella minoriteter inom polisen
Ett av teman för webbutställningen Brott och kärlek är poliser som tillhör sexuella minoriteter, ett ämne som länge har tigits om i polisens arbetsgemenskap. De ojämlika attityderna påverkade polisens verksamhet ännu flera år efter avkriminaliseringen och det gick långsamt att anpassa sig till lagändringen.
– Först på 2000-talet skedde det en tydlig förändring i attityderna. Då frågades sökande under polisutbildningens ansökningsprocess till exempel om hur de förhöll sig till arbetskamrater som representerar sexuella minoriteter i stället för att själva bli utfrågade om sin sexuella läggning. Man strävade efter att utreda de sökandes eventuella fördomar mot minoriteter och rensa bort sådana attityder redan under ansökningsprocessen, berättar Tiina Tuulasvaara-Kaleva.
År 2017 fick föreningen Finlands Regnbågspoliser rf sin början. Föreningen har som mål att främja medborgarnas förtroende för polisen. Det gör man genom att föra fram polisens jämställdhets- och likabehandlingsarbete samt genom att ingripa i missförhållanden inom polisen och erbjuda kamratstöd till representanter för minoriteter.
Samarbete med Åbo universitet
Innehållet i webbutställningen Brott och kärlek grundar sig på en utredning som Polismuseet beställt och som gjordes vid Åbo universitet som ett studerandeprojekt inom utbildningsprogrammet för kulturproduktion och landskapsforskning.
– Våra studerande som deltog i projektet utredde hur avkriminaliseringen av homosexualitet år 1971 har påverkat polisens verksamhet och polisutbildningen samt hurdana diskussioner om sexuella minoriteter och könsminoriteter det över huvud taget har förts i vårt samhälle. Studerandena producerade sedan utifrån utredningen innehållet till Polismuseets nya webbutställning, berättar handledaren för projektet, universitetslektor Riina Haanpää.
Nyheten uppdaterades 26.11.2021: namnet på utställningen uppdaterades.
